Havet

Nulägesbeskrivning

Havet är Laholms kommuns glittrande pärla mot väster. Allt sedan isen drog sig tillbaka för 12 000 år sedan har havet påverkat landskapet. Ett kännetecken på detta är de olika kustlinjer som ses i landskapet.

Laholms kommun har tolv kilometer kust mot Kattegatt, som i sydost bildar Laholmsbukten. I söder avgränsas bukten av Hallands Väderö och i norr av Tylön utanför Halmstad.

Laholmsbukten är relativt grund med ett medeldjup på 15 meter. Från den jämna strandlinjen sluttar bottnen sakta neråt mot större djup. Två kilometer från strandlinjen är djupet cirka tolv meter. Ytterligare en bit ut ligger det på 14-18 meter. Buktens yttre del är något djupare. På en linje från Torekov till Tylön är avståndet till bottnen 18-21 meter.

Havet lockar. Sommartid lockar 12 kilometer sandstrand tusentals besökare.

Miljöpåverkan

Kattegatt med Laholmsbukten är ett hav som visar tydliga störningar av miljöpåverkan. Redan på 1960-talet noterades så kallade fiskrusningar - fisken flydde från syrefattigt vatten. Under 1970- och 1980-talen inträffade upprepade algblomningar och omfattande utbredning av makroalger. Det ledde till att stora mängder av främst grönslick och cladophora glomerata spolades iland. Planktonblomningarna har gett upphov till syrebrist vid bottnarna.

I Kattegatt möts två olika vattentyper, dels det salta oceaniska vattnet norrifrån, dels det mindre salta Östersjövattnet söderifrån.
Vattnet i sydöstra Kattegatt består av två vattenmassor, skilda åt av ett skarpt språngskikt i salthalten. Den övre vattenmassan är 10-20 meter och har en salthalt på 12-22 promille. Den undre vattenmassan håller en nästan oceanisk salthalt, 32-34 promille. Det skarpa språngskiktet innebär att vattenutbytet mellan de två vattenmassorna är litet. Därmed begränsas syretillförseln till djupvattnet.

Näringstillförsel

Åar som mynnar i bukten för med sig stora mängder näringsämnen. Skiktningsförhållandena i kombination med näringstillförseln ger upphov till problem. När näringstillförseln ökar, ökar algproduktionen i havet. När algerna dör sjunker de till botten. Vid nedbrytningen förbrukas vattnets syre. På grund av vattenmassornas skarpa skiktning förhindras en effektiv tillförsel av syrerikt vatten till bottnarna under språngskiktet. Resultatet blir syrebrist. De rörliga organismerna lämnar områdena  - fiskrusning - medan de stationära organismerna i värsta fall dör.

Särskilda föreskrifter

Orsaken till störningarna är växtnäringstillförseln från land, främst kväve.
Detta har lett till att regeringen utsett Laholmsbukten till ett särskilt föroreningskänsligt område och utfärdat föreskrifter med åtgärder för att minska tillförseln av näringsämnen.

Näringsämnena, kväve och fosfor, kommer dels från punktkällor som industrier, reningsverk och enskild bebyggelse dels från diffusa källor som åker, skog och annan mark, samt som atmosfäriskt nedfall direkt på vattenytor. Tillförseln sker genom åar som mynnar i bukten samt Hedhusets reningsverk i Skummeslövsstrand och Västra strandens reningsverk i Halmstad. Från dessa släpps det renade vattnet direkt i havet.

Jordbruket har stor påverkan

Kvävetillförseln kommer till största delen från land. Som enskild verksamhet har jordbruket störst påverkan på kväveläckaget till bukten. Det gäller däremot inte fosforn. 70-90 procent av ämnet förs in med djupvattnet från Kattegatt.

Under de senaste åren har kvävets tillförsel till bukten omvärderats. Tidigare ansåg forskarna att huvuddelen av det kväve som orsakade den förödande tillväxten av planktonalger kom från de lokala floderna som mynnar i bukten. Nu har en omvärdering skett. I årsrapporten från 2000 anges att de lokala floderna står för en fjärdedel av kvävetillförseln.

Läckage. Stora delar av kväveläckaget till Laholmsbukten kommer från jordbruket.

Sand- och mjukbotten
En icke påverkad bukt utgörs av sand- och mjukbottnar med rik fauna. Den rika bottenfaunan har varit en stark näringskälla för flatfisken. Störningarna i bottenlivet har minskat produktionen av de näringsämnen som fisken äter.

Utarmningen av bottenlivet nådde sin kulmen under 1990-talets första år. 1998 skedde en påtaglig förbättring. Bottendjur som varit försvunna i decennier kom tillbaks. Det berodde främst på mindre nederbördsmängder och minskad tillförsel av växtnäring.

Ljusare läge

De senaste nederbördsrika åren har emellertid försämrat bottensituationen en del, men trots allt är läget bättre än för tio år sedan. Enligt Naturvårdsverkets riktlinjer är Laholmsbukten, när det gäller bottendjuren, klassad som "något påverkad." Syreförhållandena vid botten klassas som "tydligt påverkade."

Sammanfattningsvis kan konstateras att Laholmsbukten är utsatt för storskalig övergödning. Tillsammans med det skarpa språngskiktet i vattenmassorna orsakar detta problemen. Det måste lösas med bättre kvävehushållning såväl lokalt som inom Östersjöregionen och globalt.

30 procentig minskning
Ett av delmålen i de nationella miljömålen "Ingen Övergödning” är att minska de vattenburna utsläppen av kväve. Senast 2010 skall de svenska utsläppen till havet, från en linje söder om Ålands hav, ha minskat med 30 procent från 1995 års nivå till totalt 38 500 ton.

I de regionala delmålen för Hallands län bedöms detta motsvara en minskning med 1 250 ton till länets kustvatten. Överförs siffran till Laholmsbukten reduceras mängden kväve till bukten med cirka 500 ton.

Växthuseffektens påverkan i kommunen

 

Flyttas. Växthuseffekten resulterar sannolikt i att strandlinjen flyttas österut.

Första punkten i Laholms kommuns miljöstrategi är att rädda Laholmsbukten, det vill säga återställa det naturliga tillståndet i buktens vatten. De senaste årens insatser, bland annat med anläggandet av våtmarker, skall förhoppninsvis börja ge resultat.

Betydligt svårare är det att påverka växthuseffekten. Förändringar i klimatet leder till att havsnivån höjs med upp till en meter, att nederbörden minskar med 20 procent sommartid och ökar med 50 procent vintertid. Andra effekter är våldsammare väder, kraftigare regn och hårdare vindar. Medeltemperaturen i luften stiger med 3-4°C och vattentemperaturen med 3°C.

Följden blir att strandlinjen i kommunen flyttas österut samt att dynerna eroderas och sannolikt också flyttas österut. Mycket pekar även på att de kraftigare vindarna höjer dynlinjen från två till cirka fyra meter över havet.

Grundvattnet stiger
Växthuseffekten påverkar också grundvattennivån i kommunen. Nivån stiger, vilket främst kommer att märkas i kustområdet samt i låglänta delar av slättlandskapet.

Högre havsnivå bromsar utflödet från floderna, och vintertid bedöms vattenföringen öka med risk för översvämningar. Följden blir att områden måste vallas in.

Sommartid blir effekten den motsatta. Mindre nederbörd ökar behovet av bevattning av jordbruksmarken. För att klara detta fordras ytterligare reglering av vattendragen. Eftersom stora områden i sydeuropa blir för torra för nuvarande odlingar stiger värdet kraftigt på svensk jordbruksmark. Därtill bidrager en förlängd odlingssäsong med cirka tre månader.

Överväganden och rekommendationer

De nationella miljömålen är vägledande för all verksamhet och planering så att tillförseln av kväve till bukten minskar med 500 ton till år 2010. Detta innebär att läckaget av kväve till yt- och grundvatten bör minska med 700 ton.

(Se vidare under avsnittet regionala miljömål 7:3, 7:5 och 10:4)

Laholms kommun skall verka för en god hushållning av kväve som växtnäringsämne.

(Se vidare under avsnittet regionala miljömål 7:1, 7:3, 7:5 och 8:6)

Eventuellt byggande eller annan exploateringsverksamhet i havet bör endast tillåtas efter det att en miljökonsekvensbeskrivning konstaterat att bukten inte påverkas vare sig miljö- eller naturvårdsmässigt.

(Se vidare under avsnittet regionala miljömål 10:3 och 15: 1b-c).

En studie som klarlägger effekterna av framtida havshöjning på grund av växthuseffekten planeras att genomföras.

Underlagsmaterial och hänvisningar

• Boverket 1993: Kust och hav i översiktsplaneringen
• SMHI 2002: Årsrapport 2002 Hydrografi & växtplankton Hallands kustkontrollprogram
• Göransson Peter 2000-2002: Bottenfaunan längs Hallandskusten
• Länsstyrelsen: Hallands kustkontrollprogram