Du är här: Start / Uppleva och göra / Besöksmål / Skolornas utflyktsmål / Ämnesområden / Natur / Stranden / Vid havsstranden

Vid havsstranden

En utflykt till stranden. Lämpligt material för elever upp till årskurs 4.

Leta upp de olika typerna (här numrerade från 1 - 9) på din strand. De sju första är lätta att hitta var som helst på stranden. Snäckbank och odlingslott (gammal fiskarebostad) finns inte överallt. 
Ställ frågorna och låt barnen komma med förslag. Det blir säkert en del följdfrågor. Var inte för snabb att komma fram till det rätta svaret, som finns i berättartexten.

Att ta med: Om ni vill göra några av uppgifterna som finns under rubrikerna Vill ni göra mera? i slutet på varje station behövs material som är beskrivet där, annars behövs inget material, mer än kanske en lupp.

De olika områdena ni kan arbeta med är:
1. Sandskydd
2. Strandflatan
3. Strandlinjen
4. Öken
5. Dynens baksida
6. Sandstarr
7. Under tallen
8. Snäckbanken
9. Den gamla odlingslotten

1. Sandskydd
(Leta upp en sanddyn.)

Varifrån kommer alla tallgrenar som ligger på sanden?
 
Är de höga gräsen på sanddynen av samma sort eller finns det olika sorters gräs här?

Att berätta för barnen:

Vi går nu på en sanddyn. Det är en hög med sand som ligger likt en driva.
Det är några som jobbar för kommunen som har lagt tallriset på sanddynen. Hade inte tallriset och gräset varit här på dynen så skulle sanden blåsa in i skogen och på sommarstugorna som finns där. Man kallar en sådan sandflykt för att "dynen vandrar".
På 1600-talet höll byarna som låg nära kusten på att begravas av sand. Dynerna vandrade flera kilometer inåt land. (Mer om det kan ni läsa om på station 7.) Nuförtiden vandrar dynerna nästan ingenting, eftersom människan har planterat växter på dem.

En sanddyn i genomskärning där ni ser hur gräsens rotsystem går djupt och brett och binder på så vis sanden bra.

Det är speciella växter som klarar av att växa i den djupa sanden. Här finns t ex två sorters gräs: sandrör och strandråg. Båda två har rötter som går djupt ned i sanden där det finns vatten. De har vax på bladen (se själv!) som gör att de inte förlorar vatten/svettas under varma dagar.

Strandrågen kan skära en mellan tårna, eftersom bladen är flata och styva. Varma dagar rullar strandrågen in sina bladkanter och stänger på så sätt de pyttesmå hål (klyvöppningarna) i bladen där vattnet kan försvinna ut. Strandrågets ax är platt och ser ut som ett rågax.

Strandråg

Sandröret sticks, eftersom bladen är som långa spjut. Blomaxet är runt och gräsblommorna sitter tätare.

 

Sandrör

 

Det finns en växt här som ursprungligen kommer ända bortifrån Kamtjatkahalvön (som ligger norr om Japan). Den har också planterats in här på sanddynerna för att binda sanden. Den heter vresros, men många kallar den för nypon. Den har stora rosor som kan vara vita eller skifta i olika röda färger. Vresrosen får stora nypon. Skalet är gott att knapra på, men fröna kan klia om man busar och stoppar frön innanför kompisens tröja.

Vill ni göra mera?
Varför inte låta klassen plantera strandråg och sandrör själva? Parkkontoret kan hjälpa er med råd och att skaffa plantor. Genom att själva plantera växter som binder sanden blir barnen säkert lite varsammare om dynerna.
Upp!

2. Strandflatan

Varifrån kommer all sand?

Hur har snäckor och tång hamnat så här högt upp på stranden?

Kan ni se från vilket håll det blåste senast?

Kan ni hitta några spår i sanden? Vem har gjort dem i så fall?

Att berätta för barnen:

Vi har nu kommit till strandflatan som är platsen mellan dynerna och strandlinjen. Det är här de flesta människor gillar att vara för att sola och leka. Strandflatan är inte helt platt utan lutar något från dynen mot strandlinjen. Kan ni se det?

All sand på stranden har en gång varit berg och klippor. Mycket av sanden här kommer från de norska och svenska bergen. Det är små, små stenbitar som har smulats sönder (av framförallt inlandsisar). Från början var de spetsiga och vassa, men hur är de nu?
Ta upp lite sand och rulla den mellan fingrarna. Känns kornen runda eller spetsiga? De har slipats runda och platta av vågorna som rullat sandkornen mot havsbotten. Till slut har de sköljts upp på stranden av stormvågor. (Har ni med er en lupp så titta på sandkornen och ni ser hur runda de är.)

Marviol

Snäckor och tången här har sköljts upp av stora vågor under stormdagar. Får vi en blåsig vecka med vindar från väst stiger havet av allt det vatten som tryckts in i Kattegatt från Nordsjön. Då ligger strandlinjen (det är där hav och land möts) mycket närmare dynen. Så tången ni hittar här uppe är kanske bara några månader gammal.

Om ni följer tångbältet kan ni sommartid hitta blommande marviol. De har köttiga blad och violetta blommor. l de feta bladen förvarar marviolen vatten, likt en kaktus. Sin näring får den av den ruttnande tången i sanden.

Tång är bra som gödsel. Förr ägde bönderna inåt land gemensamt ett stort stycke av stranden som kallades Tångallmänning. De åkte hit och samlade tång. Det här med att samla tång till sina odlingar kallar man för tångtäkt.

Sandräfflor

När det blåser mer än 10 sekundmeter virvlar sanden över stranden och bildar ett vågmönster av små drivor. Det här vågmönstret finns kvar i flera dagar efter blåsten innan regn eller fötter trampar sönder det. Hittar ni detta vågmönster så ser ni att de liknar små dyner. Det har blåst från den flacka sidan och sanden har lagt sig på den branta sidan. (Se skissen här bredvid.)

Kila runt lite på strandflatan och se om ni kan upptäcka några spår i sanden. Det är framför allt fågelspår man brukar hitta. De känns igen på att de har tre klor framåt och en bakåt. Finns det märken av flikar mellan tårna är det säkert en trut. Är fågelspåret tunt är det en kråka som strövat på stranden i hopp om att hitta något gott. (Ser ni en trut eller kråka som går lite längre bort kan ni gå dit och leta upp de färska spåren.)
Även kaniner hoppar på stranden och lämnar efter sig sina karaktäristiska hoppspår. Det är två spår fram, som ligger bredvid varandra (= bakfötterna) och två bak, som ligger i linje (= framfötterna).

 Vill ni göra mera?

Ni kan pröva att göra gipsavtryck av spåren i sanden. Hittar ni något tydligt spår så häll gipsen direkt i spåret och på sanden. Låt det stelna i cirka en halvtimme, borsta bort sanden och ni får förhoppningsvis ett fint spåravtryck.
Upp!

3. Strandlinjen

Vad hittar ni för något vid strandkanten?

Varifrån kommer allt vi har hittat?

Vad är en snäcka och vad är en mussla?

Finns det några småkryp här vid stranden?

Kan ni hitta små högar på sandbottnen som ser ut som maskar eller långa korvar. Vad är det?

Vad är det för en rad med käppar som går långt ut i vattnet lite längre bort?

Att berätta för barnen:

Strandlinjen är den plats där hav och land möts. Den är mycket spännande att följa för här kan man göra många fynd.

Allt vad vi hittar på stranden har havet spolat upp. Några saker kommer från bottnen här strax utanför. Det är t ex musslor (hjärt- blå och sandmussla) och den gröna tången (grönslick och tarmtång). Men här finns också saker som kommit långt bortifrån och från djupare vatten. Det är knivmusslor, rockägg och fingerkorall.

Musslor

En snäcka har ett skal och en mussla har två.
Det mesta, av det vi kallar för snäckor på stranden, är egentligen musslor. Det vi hittar är tomma musselskal. Dessa är rester av döda musslor, som levt ute i havet. När de lever har de två skal. Kan ni hitta en mussla där skalen fortfarande sitter ihop? Innanför skalen har musslan gälar, hjärta, mage, muskler och det mesta som vi själva har

Blåmussla

Den avlångt blåa musslan är blåmusslan. När den lever sitter den (med hjälp av tunna trådar) fast på stenar, pålar och tångruskor. De sitter ofta på varandra i stora musselbankar. Om någon av er smakat på musslor någon gång är det säkert blåmusslor ni ätit.

Blåmusslans larv liknar inte en mussla. Den har inget skal och simmar omkring i vattnet. Om sommaren finns det många miljarder mussellarver här, men de är så små att vi inte kan se dem. Det får plats 20 strycken mussellarver på ett knappnålshuvud!

Hjärtmussla

De vita små musselskal vi hittar mest av på stranden kommer från hjärtmusslan. Om ni hittar en hjärtmussla som fortfarande sitter ihop kan ni se formen av ett hjärta om ni tittar på den ihoptryckt från sidan.

Hjärtmusslan lever nedgrävd på bottnen nära stranden. Men går vi ut i vattnet ser vi inte mycket av dem. Det enda som sticker upp över botten är två rör, som ser ut som snablar. (De kallas för sifoner.) l det ena röret suger musslan in sin mat ( små växt- och djurdelar) och friskt vatten till gälarna, så att den kan andas. Vattnet pumpar de ut igen i det andra röret.

Sandmussla till vänster och hjärtmussla till höger nedgrävda i sanden. De sänder upp ett rör, sifonen, i vilket de suger in vatten och mat.

En hjärtmussla kan, om den blir anfallen av t ex en sjöstjärna, hoppa undan med hjälp av sin fot. Men den hinner inte undan för strandskatan, den svartvita fågeln med röd näbb och ben, som går längs stranden. En strandskata kan äta 300 hjärtmusslor om dagen!

En annan mussla som också ligger nedgrävd i sandbottnen, fast flera decimeter djupt, är sandmusslan. Dess skal är avlångt och vitt.
Ju äldre den är desto djupare sitter den.

Vi kan också hitta skalen från knivmusslor på stranden. De liknar en gammaldags rakkniv och när de lever sitter de lodrätt i sandbottnen. Blir de rädda kan de gräva ner sig mycket snabbt i bottnen. För skalets form gör att knivmusslorna skär sig ned genom sanden.
För tio år sedan hittade man nästan aldrig knivmusslor här, men nu kan vi hitta många. De knivmusslor som vi hittar idag är ursprungligen från Amerika. Först kom de till Holland i lastbåtar fyllda med saltvatten (s. k. barlast). Sedan har de spridit sig sakta norrut. På mitten av 1980-talet dök de upp i våra kustvatten. Visserligen fanns det knivmusslor i vårat hav tidigare, men de lever på mycket djupare vatten

Knivmussla

och spolas sällan upp på våra stränder. Den amerikanska knivmusslan hittade en plats i naturen här (en s k "nisch") där den verkar trivas.

En snäcka är en snigel med ett skal. Skalet är spiralformat. Den vanligaste snäckan, vi hittar skalet från, är strandsnäckan. Den sitter på stenar och pålar som ibland är ovanför vattnet. Då ser den död ut. Men det är den inte. För när vattnet stiger och täcker den sticker den ut huvudet och börjar krypa. Med hjälp av sin hårda tunga (av horn = samma ämne som finns i t ex våra naglar) skrapar den loss växter som växer på tång och stenar.

Valthornssnäcka

Om vi har tur hittar vi några stora snäckskal på stranden. De kommer från valthornssnäckan. De är så stora att man kan "höra havet" i dem. Valthornssnäckan äter musslor som den bänder upp med hjälp av kanten av sitt eget skal. Fiskargubbarna gillar den inte, eftersom valthornssnäckan även äter av fiskar som fastnat i fiskenät.

Äggklasetillvalthornssnäckan

Om ni inte hittar själva snäckan så kanske ni kan hitta valthornssnäckans äggklasar.
De är vitgula och liknar lite en tvättsvamp.

Här är lite andra strandfynd som ni kan göra:

Krabbskal, som inte behöver komma från en död krabba eftersom krabbor byter skal då och då.Spiralmask, ofta på blåstång. De ser ut som små vita bullarÖstersjömussla, en rosa liten mussla.Äggkapsel, till en rocka.

Tångloppa

I den blöta tången vid strandkanten kan vi hitta tångloppor. De gömmer sig i tången under dagen för att komma undan det starka solljuset. På kvällen kommer de fram och skuttar och hoppar.
 

Bajshögar

Om vi går ut i vattnet så känner vi att bottnen är räfflad. Det är de rullande vågorna som gör bottnen räfflad genom att de ständigt virvlar runt sanden.
På bottnen finns det små högar som ser ut som maskar. Men det är inte maskar utan bajshögar som sandmasken gjort.

 Sandmasken ligger nere i bottnen

Bredvid sandhögen finns ett litet hål format som en tratt. En bit ned i sanden under tratten ligger masken. Den suger in sand och får på så sätt i sig rester av döda djur och växter. Sanden vill masken inte ha utan den sprutar ut sanden i andra ändan och så hamnar det på sandbottnen. (Har ni med en spade kan ni försöka gräva upp en sandmask. Det är svårt, men värt ett försök.)

 Raderna med pålar ut i vattnet tillhör det bottengarn (laxgård) som finns längst ut. Om sommaren sätter fiskare upp nät mellan pålarna och i laxgården. Fiskar som simmar nära stranden stöter på nätet i raden och leds ut till en trattformig öppning i laxgården. Där inne är de fast och det är bara för fiskargubbarna att åka ut och plocka upp fiskarna ur nätet. Det är inte bara lax man får utan även sill, horngädda, makrill och flundror.

Vill ni göra mera?

Ni kan göra strandfyndstavlor av musslor, krabbskal, tång m.m.
Eller varför inte en algtavla. Algtavlor gör man på följande sätt: Plocka t ex en rödalg. Lägg den i en sköljbalja med vatten så att algen flyter och är utspärrad. (Det bör helst vara sötvatten så att saltet sköljs bort - det luktar annars.)
För försiktigt in ett papper under algen och lyft sakta upp pappret så att inte algen klumpar ihop sig. Lägg pappret med algen på att torka. Algen brukar sedan sitta fast på pappret.
Ta med en tom smörask e dyl. Gör en gipstavla med snäckor. Skriv vad de heter på baksidan.
Upp!

4. Öken

(På en sanddyn där en stig ner till stranden passerar.)

Varför tror ni att vi kallar denna plats för öken?

Hittar ni några småkryp på stranden?

Att berätta för barnen:

Vi har nu kommit upp på sanddynen igen. Just här ligger sanden bar eftersom många människor går här när de skall ned och bada. Då trampar de bort växterna.
Våra sanddyner är som en öken. Det är sandigt och det är torrt. Under varma sommardagar med en stekande sol kan sanden bli väldigt het. Det kan bli 50 grader i sanden vi går på. Och då bränns det under fötterna! Har någon av er varit med om det? Men på natten blir sanden kall och fuktig - precis som i en öken. När det blåser och sanden är torr blir det riktiga sandstormar här på
dynen. Dessa sandstormar kan vara lika tuffa som ökenstormar.

De småkryp som lever i och på dynen har det besvärligt under varma sommardagar. Många gräver ned sig i sanden eller håller sig i skuggan bakom
grästuvor och småkullar. Men det finns en skalbagge här som behöver mycket värme för att trivas. Det är sandjägaren. Den ligger nedgrävd på natten då det är kallt och kommer inte fram förrän det har blivit 20 grader varmt i luften. Men då är sandytan mycket het och för att inte bränna sig står den på sina långa ben - som på styltor! Sedan brukar den flyga iväg och jaga småflugor. När den landar igen så blir det med styltor på!

Sandjägare

När det blåser mycket på dynen brukar många av småkrypen som har vingar låta bli att flyga. Annars riskerar de ju att blåsa långt iväg under flygturen. Därför finns det några skalbaggar här som saknar flygvingar. Deras täckvingar (det hårda skalet på ryggen som normalt skyddar flygvingarna) har därför växt ihop. En av dem är en svart vivel (Otiorhynehus atroapterus - pröva att uttala det!) och den kan vi med lite tur hitta här.

Det finns också grävsteklar här. De liknar små bin. Fast de är svarta och inte håriga. De gräver sina bon i de branta sandväggarna och då mellan strandrågens rötter. De matar sina larver med flugor och myggor, som de fångar i luften.

Myrorna som kryper omkring på sanden är de vanliga svartmyrorna. De brukar inte bitas, så ingen av er behöver bli rädd för dem. Och framför allt skall man inte trampa ihjäl dem. De kallas också för svart slavmyra, eftersom de hålls som slavar hos den röda skogsmyran (den myra som bygger stora myrstackar och många kallar för "pissmyra"). Svartmyran måste hjälpa till med att bygga och vårda deras stack.

Har grässtråna gjort mönster i sanden? Strandrågen och sandröret klarar den hårda vinden genom att de vajar och ger efter för vinden. Då brukar de göra streck i sanden som kan bli till fina mönster.

Vill ni göra mera?

Ta en tålig termometer och mät temperaturen: 

  1. l luften 1 meter ovanför sanden.
  2. På sandytan.
  3. En bit ned i sanden.

Bäst resultatet blir det om ni gör det en solig dag.
Upp!

5. Dynens baksida

Varför finns det mera växter här än på havssidan?

Känner ni igen någon växt?

Vad är det för gröna och gråa "rosor" på videbuskarna?

Hittar ni några småkryp här?

Att berätta för barnen:

Nu har vi kommit till dynens baksida. Här har växter och djur lä för vinden. Därför finns det mycket mer växter här.

Buskarna är ett litet vide som heter krypvide. Krypvidet har "pojk- och flickblommor" på olika buskar. "Pojkblommorna" (hanblommorna) är gula och flickorna (honhängena) är grönaktiga. De blommar om våren.

Vårkorsört

Mellan buskarna hittar vi en annan växt som blommar om våren. Det är vårkorsörten och den ser ut som en liten solros. Titta närmare på stjälk och blad. Ser ni att de är vithåriga? Det ser nästan ut som spindelväv på den.
Vårkorsörten är spindelvävshårig för att inte torka ut när solen steker. Håren gör så att den inte blir av med all sin fukt.

Korsörterna heter på latin Senico. Det betyder "åldring". Att de har fått det namnet kommer av att när frönas hårpenslar sticker upp ur  blomkorgen så ser det ut som det vita håret på en gammal gubbe.

Här finns gott om styvmorsviol. Den är fantastisk eftersom den blommar från våren till hösten. Titta närmare på blomman. De svarta strecken i blomman är till för hjälpa bin och andra insekter att hitta vägen in till den sockerdroppe, nektarn, som finns längst in i blomman. Strecken kallas därför för "nektarguider". Vet ni förresten varifrån styvmorsviolen fått sitt namn?

På krypvidet (kommer ni ihåg vilket det var?) finns det något som ser ut som rosor. De kan vara gråa eller gröna. De kallas för viderosor och är ett hem för larven till en gallmygga. På våren och sommaren kan vi hitta en orangefärgad larv mellan de innersta bladen i den gröna viderosens mitt. Larven förpuppas och övervintrar i viderosen. Då har viderosen blivit grå. Nästa vår kommer den färdiga gallmyggan ut. Den hittar en annan gallmygga och sedan lägger de ett nytt ägg i knoppen på spetsen av videbusken. l ägget finns en sak (ett kemiskt ämne) som gör att videbusken börjar göra en massa blad omkring ägget. Trolleri eller hur! Känner någon av er till någon annan sorts gallbildning? (Galläpplen på ekblad, kikbär på enar m.m.)

I buskarna och gräset kan vi hitta gräshoppor. På våren är de små. Längre framåt sommaren har de växt till sig. Har vi tur kan vi också hitta vårtbitare i buskarna. Vet någon av er skillnaden mellan en gräshoppa och vårtbitare?

  1. Gräshoppor har korta antenner och vårtbitare har långa.
  2. Gräshopporna är små och älskar solen. Vårtbitarna är större och blir pigga om kvällarna.
  3. Gräshopporna gnider bena mot varandra när de spelar. Vårtbitarna gnider bakdelen av vingarna för att få fram sin vackra "kvällssång". (Därför kallar vi vårtbitarna lite felaktigt för syrsor.)

    Trots sitt namn är det inte farligare att hålla i en vårtbitare om man har en vårta på handen eller ej. Biter de, så biter de där de kommer åt. Men förr i tiden så använde man vårtbitare för att ta bort vårtor. Man retade upp vårtbitaren och lät den tugga på vårtan. Man trodde att vårtbitaren hade något ämne i munnen som gjorde att vårtan försvann. Tror ni att det funkade? (Det enda sättet att ta reda på det är att pröva själv - om nu någon av er skulle våga det!)

    Vill ni göra mera?

    Om ni hittar fröhus på styvmorsviolerna så kan ni ta med dem in och titta på hur fröna sprids. Fröhuset bildar tre "båtar". De tre "båtarna" är fulla av frön. När väggarna torkar drar de ihop sig och klämmer iväg fröna. Ungefär som när man sänder iväg en ärta genom att trycka hårt på den med tummen och pekfingret. Fröna kan hoppa flera decimeter. Om ni sätter vasen med styvmorsviolerna på ett lakan så kan ni själva se hur långt fröna skjutits iväg.
    Upp!

    6. Sandstarr

    (På en stig innanför dynerna.)

    Varför växter det inte växter på den sandiga stigen?

    Finns det någon växt här som försöker växa ut på den lösa sanden?

    Kan ni hitta några kaninpluttar?

    Att berätta för barnen:

    Varje år går det hundratals med människor här. De är på väg för att bada och då går de på denna stigen mellan sommarstugorna och stranden. Alla dessa fötter trampar bort växtligheten på stigen.

    Men det finns växter som försöker att komma tillbaka. Den växt som är bäst på detta är sandstarr. Sandstarr ser ut som ett spretigt gräs. (Det är ett halvgräs. Den har långa utlöpare - precis som en jordgubbsplanta - som den skickar ut i sanden. På det långa skottet kommer det nya små starrplantor. De växer upp och borrar ner sina rötter i sanden. På så sätt tar de tillbaka sin förlorade mark.
    Men de blir inte ensamma, som herre på täppan, så länge. Snart kommer det andra växter som drar nytta av att sandstarret bundit sanden. De andra växterna tränger sedan undan sandstarren. Tycker ni det verkar taskigt gjort? Så sandstarrens chans att överleva här är att det traskar lagom mycket med människor.

     Sandstarr

    l kråkriset kan det finnas bär. Först är kråkbären gröna, men framåt hösten blir de svarta. De går att äta! Smaka gärna på dem.

    På Island finns det inte så mycket blåbär och andra bär. Men kråkbär finns det gott om där. Så därför plockar islänningarna kråkbär och gör saft och sylt av dem.

    Om ni hittar några små pluttar som ser ut som lakritspastiller så är det kaninbajs. Det finns gott om kaniner här nere vid stranden. Kaninerna kan lätt gräva ut sina bohålor i den lösa sanden. Deras hem under marken har flera olika rum. Det finns barnkammare, tonårsrum, matkällare och vardagsrum. (Har ni läst "Lilla syster Kanin"?)

    Kaninerna kommer ursprungligen från Medelhavet. De har bara funnits i Sverige i cirka hundra år. Man planterade in kaniner på slutet av 1800-talet för att få jaga dem. Eftersom kaninen är bra på att bli flera/föröka sig har de blivit många. Ett par skulle på fyra år kunna föröka sig till en skara på över en miljon kaniner!
    Men i verkligheten blir de inte så många eftersom de flesta ungarna blir tagna av rävar och rovfåglar eller dör i någon sjukdom.

    Vill ni göra mera?

    Titta närmare på sandstarrets långa utlöpare. Mellan varje ny småplanta finns det några små knutor. Räkna hur många knutor det finns mellan varje mellan varie småplana? (Rätt svar = 3, det blir: I...2...3... småplanta ...1...2... osv)
    Upp!

    7. Under tallen

    (Leta upp en lämplig Bergtall.)

    Hur har tallen kommit hit?

    Var det länge sedan den kom hit?

    Är detta en vanlig svensk tall?

    Kan ni se något fågelbo?

    Åt vilket håll sträcker sig de flesta grenarna? Varför?

    Att berätta för barnen:

    Vi sätter oss ned. Tallen vi sitter under har planterats av någon. Det var för ungefär hundra år sedan. Och den som gjorde det var inte ensam. Han var här med många andra och tillsammans planterade de tallskogar längs Hallands långa kust. Det gjorde dom för att hindra sanden att blåsa in över åkrar och hus.

    Sandstormar hade då varit ett problem i flera hundra år för de människor som bodde nära kusten. Så här står det berättat i en bok som heter "Sand" och är skriven av en man som heter Albert Olsson:
    "Stormen röt. Det dånade i de höga skorstenspiporna, den yrande sanden drällde ner längs de grova timmerväggarna. Gammalfolket i gårdarna kunde inte somna för dånet och dundret. Oron höll sömnen ifrån ögonen. Då och då lyfte någon på huvudet och lyssnade. Så suckade man och tänkte att nu flyttade sig sanden längre inåt, lade sig allt tätare ikring de mossiga gårdarna, allt högre uppåt väggarna, allt längre inåt land, kvävande brodd och strå."

    För att hindra sanden att blåsa iväg hade man först prövat med att sätta upp ett slags staket på sanddynerna. Staketet bestod utav nedsatta pinnar som man flätade ris mellan. När ett staket blev översandat satte man ett nytt ovanpå och sandynerna blev allt högre. l våra största sanddyner gömmer det sig många våningar av sandstaket.

    Det här med sandstaket var som ni förstår inte så fiffigt. Så för hundrafemtio år sedan fick en dansk man, som hette Bruhn, i uppgift att stoppa sandflykten. Han la tång på dynerna och sådde frön av sandrör och strandråg, som han hade tagit med från Danmark. Kommer ni ihåg vad sandrör och strandråg var för något? De båda gräsen gjorde susen, men inte förrän man även planterade tallar och björk innanför dynerna hade man till slut stoppat sanden.

    Tallbarr

    Man planterade vanliga svenska tallar, men framför allt en speciell sort som är bra på att binda sand: bergtall. Det är en bergtall vi sitter under nu. Bergtallar blir för det mesta inte så höga och vi kan känna igen dem på att deras barr är vridna/skruvade. (Plocka tallbarr och kolla om det stämmer.) Vanliga tallens barr är raka.

    Det är vanligt att ringduvan bygger sitt risbo i någon av tallarna här. Kanske kan ni se resterna efter ett bo, eller så hittar ni kanske ett nytt bo.

    Tallens grenar sträcker sig mest åt söder och öster.
    Åt söder eftersom de vill ha så mycket sol som möjligt. De gör ju sin mat (=socker) med hjälp av solen.
    Åt öster därför att vinden, som kommer mest från havet (=väster), pressar grenarna att växa åt andra hållet. (När ni nu går vidare och tittar på avstånd på tallarna syns detta tydligt.)

    En klurig fråga: Om du hänger din ryggsäck på en gren 1 meter upp i tallen och glömmer den hur högt hänger den då om du kommer tillbaka om 20 år? (Vi får hoppas att ingen knyckt den!)
    Svar: Lika högt. Ett träd växer bara till i toppen av grenarna och trädet. (Visa med hjälp av handens fingrar eller hela din kropp som får föreställa träd.)

    Vill ni göra mera?

    Plocka lite tallbarr och koka dem i vatten några minuter. Lägg i en klick honung och ni har fått tallbarrste som är både gott och nyttigt (rikt på C-vitamin).
    Upp!

    8. Snäckbanken

    (Om ni hittar en snäckbank.)

    Hur har alla snäckor hamnat här?

    Hur djup tror ni att snäckbanken kan vara?

    Hittar ni någon kryddväxt här?

    Vet någon av er vad en fetknopp är för något?

    Att berätta för barnen:

    Vi vet inte säkert hur alla musslor och snäckor har hamnat här. Mest troligt är det att någon av dem som har bott här tidigare i husen har samlat skal på stranden och lagt dem här. Skalen sålde han vidare till hönsgårdar.

    Men det kan också vara en skalgrusbank. En skalgrusbank är ett ställe med massor av gamla mussel- och snäckskal. Banken kan vara rätt så djup (flera
    meter med skal) och längre ned är skalen mest krossade och blir till grus.

    Skålen skulle i så fall hamnat här när havet och stranden låg så här långt upp. Det var för mer än tusen år sedan. l så fall har det här varit en liten vik dit döda musslor och snäckor sköljdes upp och samlades i drivor. Då låg sanddynerna längre in. När sedan landet höjde sig och stranden hamnade längre ut och till sist där den är idag hamnade denna eventuella skalgrusbank så här långt från havet. Skalgrusbankar är ett bra bevis på att havet en gång låg längre inåt land och hiälper t. ex. arkeologer att leta efter gamla boplatser.

    Skalen är rika på kalk och det är något som växter gillar. Därför finns det här några växter som inte är så vanliga. Det är t.ex. kustruta, vårförgätmigej och skatnäva.

    Backtimjan

    Det finns en vild kryddväxt som växer på och bredvid banken. Det är backtimjan. Backtimjan är liten växt som ibland bildar mattor. Bladen är små och blommorna rödlila. Känner någon av er till vad man brukar använda timjan till?

    Gul fetknopp

    På banken växer också gul fetknopp. Det är en liten grön växt med trinda blad. Bladen ser ut som blomknoppar och det är därför man kallar den för fetknopp. l bladen förvarar fetknoppen sitt vatten (precis som en kaktus gör) och den kan därför växa där det är torrt, t. ex. på murar, klippor och på skalgrus. På sommaren får den gula blommor som ser ut som stjärnor.

     

    Vill ni göra mera?

    Kan ni hitta några flera skalhögar i området.
    Upp!

    9. Gamla odlingslotten

    (Om det finns rester efter en gammal odlingslott, eller en fiskarestuga.)

    Vem bodde förut i huset?

    Vad levde de av?

    Kan ni upptäcka några spår från deras trädgårdsland?

    Att berätta för barnen:

    (Huset som ligger där borta kalls .....
    Här bodde....
    Han livnärde sig genom att vara "byxefiskare".)

    En "byxefiskare" är en fiskare som lägger sitt fiskegarn från stranden och rätt ut där havet är långgrunt. Han behöver därför ingen båt utan han är klädd i vadarebyxor, som är en typ av stövlar som går ända upp till bröstet. Det är från dessa vadarebyxor en "byxefiskare" har fått sitt namn. Det finns fortfarande byxefiskare längs Laholmsbukten. Det är mest flundror och torskar som de får i sina nät, men om våren kan de också få lax och havsöring.

    Men man levde inte bara på fisk utan fiskaren och hans familj odlade också grönsaker och potatis. Ett av grönsakslanden låg här. Ännu idag finns det kvar lite rabarber från den tiden.

    Men även andra växter berättar om att man en gång odlat marken här. Den växt som ser ut som en liten brännässla och har vita avlånga blommor heter vitplister. Ibland kallar man den för "sockernässla" eftersom de vita blommorna innehåller mycket nektar och därför är söta. Det är ingen nässla, så man bränner sig inte om man rör på bladen.

    Det finns en annan sorts plister här och den har röda blommor. Den heter därför rödplister, så klart. Om man tar en blomma från en vit- eller rödplister och håller den upp och ner tycker jag att den ser ut som en gammaldags pipa med lock.

    En annan växt som trivs på gamla trädgårdsland är stinknävan. Den har rosenröda blommor och en röd stjälk med massor av hår på. Stinknävan är en blomma som nästan alla har sett någon gång (även era mammor och pappor), men det är bara några få personer som känner till att den heter stinknäva. Om ni undrar varifrån namnet kommer så kan ni någon gång pröva att gnida ett blad från stinknävan mellan fingrarna och lukta!
    Upp!

Kommentera sidan

Innehållsansvarig: Rose-Marie Gustavsson
Sidan granskad den 21 juli 2010