Du är här: Start / Uppleva och göra / Kultur / Konst / Offentlig konst / Konstprojekt

Dansk skapar skulptur i Knäred

Den för Sverige förödmjukande freden i Knäred slöts 1613. 400 år senare uppmärksammades fredsslutet stort med många arrangemang på orten, bland annat med utrikesministerbesök. I samband med firandet beslutade företrädare för Svea Larssons donationsfond att placera ett offentligt konstverk på torget i Knäred.

Fyra konstnärer, Sys Svinding och Ole Bunton från Danmark samt Lotte Forsfält och Marta Runemark med halländsk anknytning, bjöds in att lämna förslag till ett tänkt verk. Under två veckor 2014 kunde Knäredsbor och alla andra intresserade rösta på vilket verk de helst ville se på torget i Knäred. Och det väckte stort engagemang.

Många röstade

Så många som 94 personer röstade och beskrev varför de ville se just sitt favoritverk på platsen. Samtliga verk fick röster med övervikt på Ole Buntons skulptur med broslagning av Sverige, Norge och Danmark. Vem som skulle tilldelas uppdraget låg dock i händerna på styrelsen för Svea Larssons donationsfond. Deras beslut sammanföll med Knäredsbornas val.

Film om skulptören och hans verk

Vid sin verkstad i Köpenhamn håller nu Ole Bunton på att framställa verket. Frilansfotografen Kathinka Lindhe, som getts uppdraget att dokumentera hela processen från beslut till färdigt verk på torget i Knäred, har filmat skulptören i sitt arbete med det drygt två meter höga verket. 

  

 Ole Bunton berättar

Om inspirationen till verket

"Inspirationen till det här verket kom av att freden i Knäred är undertecknad på en bro. När man tittar på en bro så är den gjord av olika stenar som samlats ute i markerna. Och så har de satts samman. Så gjorde man ju också uppe i Sverige.

Så kom jag att tänka på min egen kyrka där hemma, där jag är född i nordjylland. Det är en kampestenskyrka (kampesten på danska betyder ungefär stenbumling på svenska. På knäredsmål: kamperstein) som byggdes på 1100-1200-talet av de stenar som man fann ute i markerna, och så byggde man en kyrka av dem. Stenarna kom hit med istiden i flera omgångar från Sverige, Norge och Finland. Och den här stenen som jag arbetar med nu, den sätts samman på samma sätt. Så nu får ni stenarna i retur, tills nästa istid kommer. Då får vi dem tillbaka igen! Så verket är ju bara till låns. För det kommer en ny istid ... och det var inspirationen.

Jag har satt samman tre, så att det liknar en bro på tre fötter, eftersom Norden består av Danmark, Norge och Sverige. När freden undertecknades hörde Norge till Danmark, så då var det bara två parter. Men nu har det ju blivit tre och då blir det som en treenighet som gör att alltihop kommer upp i en högre enighet för fredens skull: nu är det fred.

Om "brukskonst"

och.... så skall den ju göras så att den kan användas av barn och vuxna till att leka på, så att de kan klättra upp på den och ramla ner igen och kanske slå sig. Där fanns ju en sandlåda tidigare, och den tar vi bort. Och man kan ju inte bara ta från barnen utan att ge någonting tillbaka. Så därför ska det vara både till barn och vuxna och de unga.

Om framställningsförfarandet

Den blir fantastiskt hög. Den blir två och en halv meter i höjd. Det blir ett stort verk, det blir det! Och att göra ett stort verk, det tar tid. Det tar så lång tid eftersom den huggs för hand. Visserligen använder jag vinkelslip och borr för att klyva stenen, men själva ytan blir handmejslad, spetsmejslad. Det kan man inte göra med maskin, bara för hand. Och det tar alltså lite tid. Även om du använder moderna verktyg till att skära dig ner i stenen så tar också det lång tid. Titta bara hur mycket som har tagits bort. Så den högen växer...

Hur många timmar i veckan klarar man att arbeta, rent fysiskt?

Eftersom du växlar mellan att stå och skära och handhugga, och ibland träder tillbaka för att titta ..... och så ska du äta din middag och kanske ta en kopp kaffe .... alltså: en normal arbetsdag från klockan 8 till 16. Och så måste jag ju också ta hänsyn till grannarna när jag använder maskiner. Jag skär inte – jag använder inte vinkelslip – lördag och söndag. Då måste de få lite lugn och ro. Men då kan jag handhugga istället för det ljudet är inte så hemskt att höra. Det blir på dagtid, då kan man jobba.

Och då kommer den naturliga frågan: när blir verket färdigt?

Å, jag tror... ja, om jag arbetar varje dag från nu så .... ja, det kan jag faktiskt inte svara på.... ni kan få löpande rapporter en gång i månaden. Jag kan ju skicka några bilder en gång i månaden, så att ni kan se att jag är på väg. Så att de otåliga knärborna kan se. De säger kanske "får vi den aldrig?". Jo, det får ni! Och den blir bra, det blir den. Den blir riktigt bra. Och den blir stor!

Alltså: Rom byggdes ju inte på en dag. Det tar lång tid och jag vill inte pressa fram det. Det skulle inte vara bra och inte vara likt mig. Man ska ha tid att tänka på vad man gör, se om det passar. Förutom att det är solitt och att det är hantverk så är det också en känsla.

Du gör en skiss. Men hur ser den ut när den kommer upp i stort format? Allt passar inte, och då får det göras om. Så är det. Skulpturen skapas under tiden, den blir inte bara kopierad."

Kommentera sidan

Innehållsansvarig: Linus Lundberg
Sidan uppdaterad den 27 oktober 2016